Emma AnderssonGudrun Schyman, grundaren av Feministiskt initiativ och i dag aktiv i Klimatalliansen inför valet 2026, erkände nyligen öppet att hon under lång tid förnekade sin hörselnedsättning. Hennes vuxna barn hade i flera år försökt få henne att söka hjälp, men Schyman vågade länge inte ta steget. Till slut provade hon hörapparater och märkte omedelbart skillnaden. Det är en berättelse som inte handlar om politik – utan om ett mönster som drabbar hundratusentals svenska vuxna varje år.
En välkänd röst som inte hörde
Schyman är 77 år och har tillbringat decennier i politikens rampljus. Hon är van att stå inför kameror och mikrofoner, prata på stora scener och hantera svåra ämnen offentligt. Ändå var hörselnedsättningen länge ett ämne hon teg om.
Det var hennes barn som slog larm. De märkte att deras mor regelbundet sa "va?" i telefon, att TV:n alltid var uppskruvad till volymer som skrämde besökare, att hon nickade i samtal utan att ha uppfattat vad som sagts. Schyman berättar att hon till en början avfärdade deras oro – hörselnedsättning är något man inte vill kännas vid, oavsett hur öppen man annars är som person.
"Jag hade vant mig vid att inte höra. Det händer gradvis och man justerar sig utan att förstå vad som händer," sa hon i en intervju. Till slut bokade hon en undersökning. Resultatet visade en tydlig nedsättning. Med hörapparater kom ljuden tillbaka.
Enligt Hörselskadades Riksförbund (HRF) har ungefär 1,3 miljoner svenskar någon form av hörselnedsättning. Trots det söker en stor majoritet inte professionell hjälp förrän tillståndet blivit påtagligt allvarligt. Den genomsnittliga väntetiden från de första märkbara symptomen till det att man faktiskt söker hjälp är sju till tio år.
Varför förneka det uppenbara?
Hörselnedsättning är ovanlig bland kroniska tillstånd på det sättet att den smyger sig på utan dramatiska varningssignaler. Till skillnad från ett brutet ben eller en feber märks den sällan akut – den rör sig millimeter för millimeter in i vardagen, och hjärnan kompenserar aktivt.
Omgivningen anpassar sig också. Familjemedlemmar höjer rösten utan att tänka på det. Man lär sig be om upprepning med ett leende snarare än ett frågande ansiktsuttryck. Man undviker utan att medvetet välja att undvika situationer med bakgrundsbrus – restauranger, möten med många deltagare, telefonsamtal i blåsigt väder.
Resultatet är att när hörselnedsättningen väl är omöjlig att ignorera har den ofta redan passerat från mild till måttlig. Det är dyrt – i ordets bredaste bemärkelse. Rehabilitering tar längre tid, hjälpmedlen kostar mer och den kognitiva belastningen av att ha kämpat sig igenom år av dålig hörsel lämnar spår.
Det finns också en kulturell dimension. Glasögon accepterades för länge sedan som ett neutralt hjälpmedel. Hörapparater kodas fortfarande i många sammanhang som ett tecken på åldrande eller svaghet. Schymans öppenhet om sitt eget motstånd är värdefull just därför att den avmystifierar den reaktionen.
Fem tecken du bör ta på allvar
Experter inom audiologi och allmänmedicin lyfter regelbundet fram ett antal signaler som bör leda till en hörselundersökning snarare än fortsatt väntan:
1. Du ber om upprepning i dagliga samtal. Alla ber om upprepning ibland. Men om det sker systematiskt – med kollegan vid kaffeapparaten, med barnet i telefon, med kassörskan i affären – är det ett mönster att notera.
2. TV:n är alltid på en volym som irriterar andra. Om familjemedlemmar eller besökare konsekvent sänker din TV-volym direkt när de sätter sig ner, är det ett externt tecken som väger tungt.
3. Du har svårt att följa samtal i miljöer med bakgrundsljud. Hörselnedsättning ger proportionellt störst problem när flera ljud konkurrerar. En-till-en-samtal i tyst miljö fungerar länge; restaurangbuller, kontorslandskap och möten med många röster avslöjar nedsättningen tidigare.
4. Du hör att någon pratar men inte vad de säger. Det är ett klassiskt tecken på att man tappar de frekvenser som bär konsonantljud – s, f, t, k – vilket gör tal otydligt trots att volymen upplevs som tillräcklig.
5. Öronsusning som inte försvinner. Kronisk tinnitus och hörselnedsättning uppkommer ofta parallellt, framförallt vid bullerexponering under lång tid. Tinnitus som varar mer än tre månader bör alltid utredas.
Enligt 1177 Vårdguiden rekommenderas alla som misstänker hörselnedsättning att kontakta sin vårdcentral för en inledande bedömning. Undersökningen är enkel och sker vanligtvis kostnadsfritt inom det offentliga systemet.
Konsekvensen av att vänta: ett konkret scenario
Ta ett verkligt möjligt scenario: Anna är 61 år och arbetar som ekonom på ett medelstort företag i Göteborg. De senaste tre åren har hon bett kollegor upprepa sig på möten, men förklarat det med att konferensrummet har dålig akustik. Hennes make sänker TV-volymen varje kväll utan att längre kommentera det. Hon undviker telefonsamtal och föredrar mejl och meddelanden.
Anna vet innerst inne att något inte stämmer. Men hon skjuter upp att söka hjälp – det finns alltid något viktigare att göra, och "det är inte så allvarligt ännu."
Vad händer om hon väntar ytterligare fem år?
Om Annas hörsel under den perioden försämras från mild (hörtröskel 25–40 dB) till måttlig nedsättning (40–70 dB) förändras behandlingsalternativen markant. Hörapparater vid mild nedsättning anpassas ofta på tre till fyra besök och kostar via landsting/region i regel 800–1 600 kronor per par. Vid måttlig nedsättning behövs mer avancerade apparater med fler programlägen och en anpassningsperiod på tre till sex månader – ibland med tillhörande hörselrehabilitering.
Dessutom tillkommer en neurologisk dimension. En metaanalys i The Lancet har identifierat obehandlad hörselnedsättning som den enskilt mest påverkbara riskfaktorn för demens – associerad med upp till 8 procent av alla diagnostiserade fall globalt. Det handlar inte om att hörselnedsättning orsakar demens direkt, utan om att den kognitiva ansträngning som krävs för att kompensera för dålig hörsel under lång tid tär på hjärnans resurser.
Om Anna söker hjälp i dag: sannolikt ett par besök hos audionom, subventionerade hörapparater och en enkel anpassningsperiod. Om hon väntar fem år: längre rehabilitering, dyrare hjälpmedel och en onödigt lång period av kognitiv överbelastning bakom sig.
Varje år av fördröjning är ett år av onödig försämring.
Nästa steg: hur du faktiskt tar tag i det
Det är lättare än många tror att komma igång. Många skjuter upp läkarbesök för att de inte vet vad undersökningen innebär eller oroar sig för att det ska ta lång tid. I verkligheten är en hörseltest en av de enklaste och snabbaste undersökningarna inom primärvården – den tar vanligen 30 till 45 minuter och kräver ingen förberedelse.
Steg 1 – Gör ett snabbt självtest. Flera regioner och hörcenter erbjuder digitala hörseltest på nätet. De ersätter inte en klinisk undersökning men ger en första indikation och kan fungera som det avgörande argumentet för att boka tid.
Steg 2 – Ring vårdcentralen. En remiss till audionom kan utfärdas av din ordinarie läkare. Väntetiderna varierar, men i de flesta regioner handlar det om fyra till tolv veckor för en hörseludredning.
Steg 3 – Boka ett samtal med en expert. En audionom utreder om det rör sig om åldersrelaterad presbyacusis, bullerrelaterad skada eller annan orsak. En ÖNH-läkare (öron-, näs- och halsspecialist) kan hantera mer komplexa fall. Ibland handlar det om något så enkelt som vaxpropp – men det vet man inte utan att undersöka.
Om du vill prata med en hälsoexpert om dina symptom, navigera i vårdsystemet eller förstå vad en hörseludredning faktiskt innebär kan du hitta kvalificerade rådgivare på Expert Zoom.
Gudrun Schyman valde till slut att lyssna på sina barn. Du behöver inte vänta lika länge.
Den här artikeln innehåller allmän hälsoinformation och ersätter inte individuell medicinsk rådgivning. Kontakta sjukvården för en personlig bedömning av dina symptom.
